fredag 13 september 2013

Ännu ett stapplande steg framåt

Jag är trött.Skulle behöva sova i en vecka minst,men när ska jag hinna?Jobbar verkligen med att inte hålla på med tusen saker samtidigt.Men det är svårt.Jag vill så gärna men kroppen bromsar.
Nu när Sohlstrålen är här hinner man inget mer än sköta henne,allt annat får vänta.Hennes energi är det inget fel på iallafall.Hon växer både kroppsligt och som person.Hon är så jäddra underbar.
Lider varje dag som går över att min käraste vän missar så mycket.Och den enorma förlust för Sohlstrålen att inte ha sin mamma.Man måste gå vidare,acceptera och göra det bästa av situationen.Enklare sagt än gjort.

I morgon kommer iallafall PPP och hans flickvän på besök.Allra käraste Pärrah som gick brevid mej som en skugga på sjukhuset i flera dagar när min vän dött.Han som gjorde precis allt rätt just då,han var också en nära vän till Ähhva❤
Hans insats där och då kommer jag aldrig glömma.Tack Pärrah❤

Känns bara så märkligt att efter ett år börjar mitt sorgearbete efter henne.Nu fungerar jag "normalt".Det här som alla runt omkring mej gick igenom direkt efter olyckan går jag igenom nu,min hjärna bara "stängde av".
Jag hade viktigare saker för mej.Jag uppfyllde en önskan som min vän hade.Om det någonsin skulle hända henne något så skulle jag se efter Sohlstrålen,djuren och hennes närmaste.Vi hade pratat om döden,eftersom den hälsat på oss bägge fler gånger under vår vänskap.Jag visste vad hon önskade och jag såg till så det blev gjort.Därför sattes nog jag på "paus"

Tråkigt nog hade en del inte tid att vänta.Man förändras efter en sån här sak.Jag gav allt till hennes barn,ni som har barn förstår nog varför.En del tycker det var konstigt,en del skulle själva ha gjort samma sak.Ni som tyckte det var konstigt gled ifrån mej,er andra har jag en ännu djupare relation med nu.
Jag gjorde en sjuhelvetes insatts när olyckan hände,jag slet som ett djur ekonomisk,fysiskt och psykiskt och jag ångrar det inte en sekund.
Men nu är det dags för mej och leva,älska,skratta,och känna nåt.Och det gör jag!Glömmer gör jag aldrig,smärtfri blir jag nog heller inte,men jag lever!
Och mycket tack vare det "skyddsnät" av vänner,make och övrig familj som jag har runt mej.
Tack till er som gett mej tid!❤


    Detta måste vara något av det värsta
    en mor ska behöva göra,men du
    har gjort det så vackert som det bara 
    går Birgitta❤Nu är cirkeln sluten.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar