Att ligga i en soffa..

Jag har faktiskt ansträngt mig och varit still. Jag har fått i mej mat med ungefär 2-2,5 timmes mellanrum och fokus har legat på att bara tänka och göra positivt.Jag får väl lyda mina egna råd som jag ger folk när de blir sjuka helt enkelt. Fast jag är ju inte sjuk nu, bara lite sliten.Okej,ganska.Eller faktiskt jättesliten. Har bara väldigt svårt att ta in det.
Då behöver jag bara öka tempot uppför trappen så blir jag fort påmind om läget.
Nu är iallafall kortisonet ur kroppen. Tröttheten är total och höger fotled håller på att brinna upp och smärtar när jag går.
Det är helt okej, detta vet jag vad det är och hur jag ska hantera.
Något jag inte gillar är att jag är så ljuskänslig.Det är jobbigt att sitta framför datorn och se på tv. Det är otrevligt i ögonen och det är svårt att fokusera.

Mamma var här och hämtade saker till littleB och Vidar som jag dragit med från New York. Hoppas något är till glädje.Jag skulle få en palett med ögonskuggor av Sara som hon inte använder. Dior! Ujjamäjjen, det är inte märken som jag är van och svira omkring med.Ska bli roligt med lite lyx.Tack Sara! I dag är mitt hjärta hos mormor. Ska försöka samla kraft och åka och hälsa på henne en stund.Det ger med all säkerhet kraft.

Det var även konstigt, men trevligt att vara hemma en fredagkväll och se på Skavlan.Jag jobbar ju oftast då. Denna Chris Rock är så himla rolig.

Träffade Madde på Kocki, och sedan pratade jag med en fd arbetskompis på Höglunda. Det ska tydligen bli en halvtimmes rast när man jobbar 6 timmarsdagar.Facket och arbetsgivaren vill detta. Visst man behöver på toa och äta nåt litet under 6 timmar. Jag måste! Blir ju helt rabiat om jag inte får i mig något. Men måste det läggas en halvtimme på det? 15 minuter är väl ganska lagom? Och kan man inte få de 15 minuterna av kommunen?? Man har inte så bra lön, är hur flexibel som helst, gör en massa som man inte ska eller behöver, kommer i regel ett par minuter innan man börjar och skriver långt ifrån upp all tid man stannar kvar efter arbetstid. Det jag tycker är lite jobbigt är att det hela tiden ska röras runt i vår arbetssituation. Det får aldrig vara lugnt. Hur blir det nu för de som jobbar med dagis osv. Måste det göras schema på nytt? De pratar om att många är sjukskrivna och det är kostsamt.
Ge folk skälig lön, uppskattning, luft, frihet och en känsla av att man blir litat på. Det skulle spara pengar. För det känns som det är det enda viktiga.Budget,budget,budget!
Nu är det inte min gamla chef och min nuvarande som jag kritiserar. Det är de som sitter lite högre. De som inte ens vet vad som händer under en dag när man jobbar som sköterska eller undersköterska.
I grunden kanske de menar väl, men det går ju faktiskt att prata med de personalgrupper som är berörda.Så det inte blir sånt "väsen" på mötena och en av de lite högre cheferna uttrycker " Jag blir faktiskt lite ledsen när ni går på så här"
 Jag tror att det är så mättat på order om omorganisation, centralplanering, ändra från ett schema till ett annat, delning av arbetsgrupper, byten av lokaler, lag om arbetskläder och man får en eller om det var två klädesplagg per år,som ska tvättas efter varje arbetspass, bort med delade turer och sedan tillbaka med dom igen. Vilken mer yrkeskategori åker till jobbet två gånger på en dag??Och den dagen var det då inte tvunget med någon rast på de 6 timmarna, för då var man ju ledig två timmar under dagen. Ledig??
Kommunen borde ta efter lite från sjukhuset. Där är två saker väldigt skönt och underlättar och där en självklarhet! Man hämtar arbetskläder i en garderob.När man jobbat klart klär man av sig dem och lägger i en tvättkorg.Man jobbar heller aldrig en delad tur och ändå kuskar huset på...
När jag jobbade åt Marita Taserud så kände jag ett värde, mitt jobb var värdefullt, tyckte jag något var hemskt eller farligt så ryckte hon tag i detta direkt.Det gjorde att jag i min tur alltid presterade på bästa sätt, alltid ställde upp när de ringde och trivdes. Nu vet jag inte vad det har blivit av allt. Marita ska ju ta över jobbet efter Elisabet Aas. Är hon sig likt så blir det väl åka av. Det hoppas jag.
Fan, nu måste jag nog gå och lägga mej e stönn😏

vitaminer,mineraler och annat för att hjälpa...

Samtalet som aldrig verkar komma..

Efter löftet av enhetschefen på vårdcentralen att hon skulle höra av sig nästkommande dag, tändes det ett ljus av hopp. Fan va bra! Hon säger själv att en del jag säger låter konstigt.Hon ska läsa igenom mina journaler och återkomma. Tisdag,onsdag och torsdag har passerat. Lång tid för någon som väntar på samtal, ej har något tålamod, är sjuk och tycker det är ett otroligt slöseri på energi.

Fast en människa tog kontakt i dag. Han tog sig tid och lyssnade på min gröna galla som faller hejdlöst ur min mun. Han tar emot allt.Lyssnar tills jag är klar och talar lugnt och sansat om för mig att han är orolig. Orolig för den press jag utsatt min kropp för, hur jag mår nu och om jag inser hur mycket det nu kanske kan krävas för att få ordning på detta. Han är saklig, pratar så att jag förstår, berättar hur vi ska gå vidare och gör så att all min ångest försvinner när det gäller att jag ev varit för vass mot en del i personalen, att jag får må dåligt, jag har tagit mer ansvar och använt mer huvud än vad jag överhuvud taget behövt.
Jag skulle fått en tid den tisdagen när jag sökte. Jag skulle ha lämnat prover, jag skulle stängts av från jobbet ( inte sjukskrivit mig, det gäller andra regler/ersättning runt smitta som jag nu gjorde). Jag skulle ha fått mina provsvar, avbokat resan och stannat hemma och vilat. Han säger att han är väl medveten om hur jag fungerar (eller inte fungerar...) , hör jag inget så är jag bra, då kör vi!

Han förstår min ångest när det gäller mina tankar om jag smittat någon/utsatt någon för skada. Men när jag berättar hur vi levt därborta och hur vi levt här hemma så har jag gjort så gott jag kan. Infektionen ska vara utläkt efter ca en vecka, och som sagt jag vet att jag från dag 1 haft misstankar om att detta ev kan vara något som smittar och levt därefter.
Jag fick en tid hos honom på måndag kl 8.30. Då blev jag förbannad igen, för den informationen jag fått var att det inte fanns tider på väldigt länge. Inser att jag har noll tålamod, att detta är att slösa ytterligare med energi och tackar honom för tid och information.

Människan heter Riho Sisask. Han har varit min läkare i kanske 10-15 år. Han var den som tog ett simpelt blodprov som gjorde att jag fick reda på att jag hade reumatid artrit. Troell hade inte tagit provet, hon talade om att jag hade fibromyalgi och aldrig mer skulle kunna återgå i arbete. Han skickade mig sedan vidare i systemet så tack vare honom och ett jävla hästjobb av mig själv är jag där jag är i dag.
Han hyvlar även till mej när det är befogat, han låter sig icke luras av mitt "brave face". Han vet nästan vad som är på gång innan jag inser det själv, och vet att jag är totalt oförmögen att själv dra i diverse bromsar här i livet. Detta vet han för att han ser mig, lyssnar och förstår. Inte helt lätt som jag spretar, velar i väg och från en sak till en heeeelt annan. Ni som känner mig ni vet. Jag går typ dit och talar om att jag inte mår bra, lämnar 70 diffusa symtom som jag sedan mörklägger med att ursäkta bort dem med saker som är den lättaste lösningen på mina problem. Då brukar jag ska vara tyst, sen börjar han jobba.Efter en stund så talar han om vad som är stökigt, skickar mig till labb för att få saker bekräftat och sen ordnar sig saker.Så nu är jag i trygga händer.

Jag har även skrivit ner allt som hänt till patientnämnden i Karlstad, detta för att de nu får ta över och föra mina frågor vidare. Jag ville prata med chefen själv, få svar ,men jag skulle bli uppringd i tisdags. Det blev inte så, då lämnar jag över till nästa instans. Detta släpper jag inte, jag ska ha svar.
Så nu är jag då sjukskriven...Igen...För Riho sa att det fanns inga möjligheter att jag skulle till jobbet innan han träffat mig och tagit prover. Så "ledig helg" för mig...Fast ledig och ledig. Jag kan fan inte ens gå lite fortare än slow motion utan att hjärtat håller på och hamra sig ur bröstkorgen och yrseln dyker upp och säger hej.


Och i går var det för bövelen bokat på Häll..Bröllopsdagen skulle firas.Åh herregud!Hur ska jag fixa det?!Men jag tänkte att jag behövde mat, jag ska väl ändå kunna få fira lite?Jag åker hem om det blir för illa. Sagt och gjort, vi drog!

Hela 45 minuter gick det. Och då tror jag att jag orkade prata med Mattias i 20 av dem.Men en del av maten gick ned, och den smakade himmelskt.Jag sov innan "Bonde söker fru" var slut. Fan jag är verkligen slut.Men då kan det bara bli bättre tänker jag. Gå vidare, slösa inte dyrbar energi på det man inte kan förändra.Fokus ska ligga framåt, måste bara vila lite

Min sida av den här vidriga historien..

Jag har haft det lite kämpigt ett tag. Eller rättare sagt, försök nu att föreställa dig att du ska i väg på en efterlängtad resa. Du har jobbat hela sommaren för detta och nu bär det äntligen av!

På ett eller annat sätt får du tyvärr i dej campylobakter. Detta sker antagligen vid ett restaurangbesök ,vi tror det iallafall. Detta sker lördagen den 9/9. Vaknar söndag 10/9, 39 i temp, buksmärtor och tarmarna dansar jitterbugg i nästan 4 dygn. Febern kommer och går. Egenvård, isolerar mig, försöker få i mig nog med vätska och slaggfri kost.
Kontaktar vårdcentralen med frågeställningen: "Vad har jag fått i mig?" "Jag tillhör en riskgrupp" "Jag vill lämna prover, dels för jobbet och för min egen skull, jag ska på en resa, fixar jag det eller ska jag avstyra, isåfall behöver jag ett läkarintyg. Är införstådd med att egenvård, det har gått för lång tid för att vara kräkarm.

Obs!Jag mår uselt, vill inte kräva vare sig uppmärksamhet eller dyrbar tid. Får rådet att åka, ska inte vara orolig, detta är bara en matförgiftning, jag kommer inte utsätta mig själv eller andra för fara.
Ring på torsdag om du inte blir bättre. Kräver då att det ska dokumenteras vad jag söker för, och frågar hur detta ska ordnas på torsdag när jag ska flyga fredag morgon.

Blir orolig, kontaktar medicin.Hänvisas direkt tillbaka till VC. Ringer onsdag,telefontiden är inställd.
Ringer torsdag, får en tid hos en läkare som förklarar att han kan inte göra en bedömning utan provunderlag. Hänvisar till samtalet på tisdagen. Han gör det han kan, skickar med lite trygghet i ett par burkar som ska kunna häva ett akut tillstånd. Ska söka vård direkt om jag insjuknar i feber. Får åka, ska ta det lite lugnt.

Kommer till New York efter lite buller och bång. Väntar febrilt på provsvar ifrån VC. Hör inget i från dom. Magkänslan är dock tydlig.Något är fel.Vi lever som om jag är en smittorisk, med allt vad det innebär.

Till slut rotar jag mig in på provsvaren och det är tydligt att det är något som är galet. Får detta bekräftat, då har halva veckan gått.Inget samtal från VC.

Får utmatningssymtom då det är svårt att behärska sig därborta och prioritera vila. Jag tappar hälften av synen på vänster öga ett par minuter ena dagen och en annan får jag kramp/kraftig smärta som strålar ut i ryggen och vänster arm.Här brister det i mitt egna ansvar och jag inser inte allvaret i situationen.Här vet jag inte att det är en bakterieinfektion.

Har ett medfött klaffel samt en svikt på hjärtat. Medicinerna är utsatt för någon månad sedan av en annan läkare. Jaja, detta är inte hela världen tänker jag. Jag ber om en tid på vårdcentralen för mina symtom och få tillbaka mina mediciner.Vilar och går vidare.

Kommer hem lördag och ringer VC på måndag morgon. Får en tid hos en hyrläkare. Blodtrycket är 140/88 vilopuls 88. Normalt ligger det på 100/50 och jag mår inte dåligt av det, har kanske en puls på runt 70. Hon tar ett ekg, tycker att detta ska följas upp.Men hon vill inte sätta in mediciner, utan det ska den läkare göra som satte ut dem. Får rådet att kontakta sköterskorna igen för ny tid.

Hinner inte ens fråga om provtagning för att kunna återgå i arbete.
Ringer sköterskan och får till svar " Men du har ju varit hos doktorn i dag, då förstår du väl att du inte kan få en ny tid"
 Talar om att jag blivit hänvisad av en läkare. Hon återupprepar samma sak, och ifråga sätter varför inte den läkaren jag varit hos satt in mediciner. Förklarar att det är lite mer bakom den här historien och att jag vill ha en tid för att reda ut hur allt detta kunde hända.
Får frågan "Kan inte Utbult ordna" Nej, han är ingen distriktsläkare. Här är tålamodet slut. Ska jag inte kunna få en tid, jag känner mej kränkt, nedvärderad, totalt dum i huvudet rent ut sagt. Jag är helt slut efter den här persen! Avslutar med sköterskan som inte vet när hon kan ringa tillbaka och måste kontakta läkaren.

Nu är jag så arg så nu ringer jag enhetschefen och ifrågasätter när det är dags att dra i bromsen, hur mycket ansvar ska jag ta som patient och vad är det för bemötande? Samt varför jag ej blivit kontaktad, uppföljd och lyssnad på?Hon svarar exakt som en chef är tränad att göra och ska kolla igenom hela historien, kontakta personalen och återkoppla.

Det går en stund innan sköterskan ringer upp. Hon förklarar allt så ordentligt utifrån hennes situation. I ifrågasätter "om jag inte förstod" "att jag kunde lugnat mig innan jag gick vidare" "att hon nu sett till att vårdadministratören skrivit ut läkarens diktat akut" "Du ska ju till Björn Martinsson i februari för uppföljning ang dina hjärtbesvär" "Du ska ju till Utbult i februari" "Kan inte medicin ta detta"
Svarar då, läkaren jag var hos ville att detta skulle följas upp, jag ska isåfall ha en remiss.
"Ditt tryck är heeeeeelt normalt!" Jag säger nej på den, men hon talar om igen att det är helt normalt..."Du går ju hos Sisask, men han har ju ingen tid för än långt fram, blir det bra om jag ber honom ringa dej på torsdag. Så jag ska behöva dra detta igen???På telefon???
Här tar det slut på energin för mig, här lägger jag mig platt och avslutar.



Ingen har ännu hört av sig från vårdcentralen.Utbult har jag fått tag på ,8 minuter senare har jag en ordination på medicinerna, en suck och ett beklagande att jag behövt gått igenom detta.

Men som sagt detta är min sida av den här historien.Jag är fullt medveten om att man hör det man vill ibland, jag är sjuk och har noll tålamod. Jag har förståelse för att sköterskorna har någon som hoppar på deras huvuden. Det är den som hoppar som ska ta ansvar för detta. Det sken så tydligt igenom att vår kommunikation brast, att det blev missuppfattningar, att hon blev trött på mig och jag på henne.När jag sedan läser i journalen så får jag nästa chock "patienten är forcerad, jag förstår inte vad det är hon vill"

Hemma igen

Då var man hemma hos grabbarna igen. Fan va gött! Jag har sovit i nästan ett dygn och kommer ta det väldigt lugnt ett par dagar till. Det känns verkligen att kroppen är trött. Den har gett en del signaler som jag inte upplevt förut och tror jag behöver ta lite mer på allvar. Vi hann med en spelning till i samma område som vi bodde. Det var lagom, gå 500 meter och sätta sig i en bekväm stol. Fan,man vill ju hänga i när man är där, man vill ju uppleva. Sen gick vi en sista promenad och sen sovs det.
Sista dagen kändes det väldigt tydligt att matlusten kommit tillbaka och att magen började hämta sig. Jag ville äta allt! Men det fungerar nog inte riktigt än. Fast att bli lite piggare var gött. Hängde i loungen på flygplatsen och fick där reda på att FN eller var det var har haft ett stormöte i New York. Folk i från hela världen har varit där under veckan tillsammans med denna Trump. Inte konstigt att man upplevde stan som ett enormt jävla kaos. Fick rådet att åka dit i mars eller augusti nästa gång. Det är de bästa månaderna på året sa de. Och nästa gång blir ju i mars! Sen hur det går med kryssningen i februari får vi se. Stora delar av Key West är ju förstört, även Mexico är bortblåst. Arma stackars människor. Vi har sett hemska saker på tv när vi varit i New York. Redan utsatta människor som får det ännu värre. Och jag har hållt på att gnällt ihjäl mig över min mage och Tobias öga...

När jag kom hem hade Mattias varit  och köpt en ny tvbänk. Den jag helst i vaaaala ville ha. Blev mycket glad över detta och ser fram emot att få i hop till en lite större tv. Sen kan jag ligga i denna soffan i 6 veckor i sträck. Har till slut fått en tid till en specialistläkare på ortopeden!!!! Så nu till min STORA fasa kanske de kan styra upp denna onda foten jag har. Jag är typ livrädd, har ångest, vill inte, vill, vill inte bli låst, hemma från jobbet osv. Fast en del saker är man tvungen att göra. Kanske är det detta "tvungen" jag inte gillar..Antagligen..


Hann med lite onyttigheter på ett diner innan hemfärd.





New York bjöd på värme och sol innan avfärd.





Hit ska jag igen. Och då kommer jag kunna dränka mig i
deras goda mat och drinkar



Ett swoschhhkort på väg till flyget.





Äntligen fick vi sammanstråla på vårt favvoställe💓
Denna lille blöte näsa och mjuka päls.Att få lyssna på Frutt
och Sniddes snarkande i natt har varit underbart. Att även få
stoppa in handen under Mattias täcke och känna värmen och
stryka på hans plyschpanna har varit härligt.




Skräck,ångest,lycka och jag vet inte vad. Nu bär det nog av.
Undrar om det hinns tills vi ska åka i februari...Jag vill ju
gärna att bägge sakerna ska hinnas med. Fast jag kanske får
vänta lika länge på en operationstid....

Onsdag

Det känns som hemresan kommer springandes emot oss..Och i dag är jag så trött så jag tror jag skulle kunna sova hela dagen.Man är tydligen sjuk på den här sidan jordklotet också.Har börjat trappa ner kortisonet och slutat med antibiotikan.

Fick reda på att jag fått i mej cambylobacter innan jag åkte.Inte konstigt man varit sjuk och vissen.

Jag är även väldigt besviken på Vårdcentralen som jag kontaktade redan i början på förra veckan för att få hjälp.

Där blir jag nekad en tid,trots feber,buksmärtor,maghaveri och min rädsla för att smitta andra...

Så det ska jag faktiskt ta tag i när jag kommer hem.Så jävla dåligt.Det kan faktiskt hända att en människa som ringer VC faktiskt är sjuk...Jaja,säger som Håkan i "Sunes sommar" Det här ska hon få faAn för!

I går var vi en sväng till Brooklyn på spelning.Men man är ju lite trött och klockan är hullerombuller så vi såg två av tre band.Hann dock träffa en 48-årig skön dam som berättade att hon sett 4 konserter den här veckan.Hon hade även vunnit en resa med metalbåten som gick  i Karibien i februari.Hennes man var inte så glad över att hon skulle åka,det gjorde hon ändå.När hon kom hem var han borta,och hon hade inte hört från honom sen dess.

Det är rätt roligt också att en del amerikaner faktiskt kan en del svenska fraser.Det kunde hennes kompis😂

I kväll ska vi på "Rooftoptour".Hoppas vi får se fin utsikt.

Och att det inte blir för jobbigt för Jennifer att åka hiss.

Ja,blir inte jag liggandes....

Då blir jag förvånad..Jag har gått och gått.Det funkar så i den här stan.Man bara går ut och vips så har man nästan gått ihjäl sig.

Började antibiotikakuren i dag.Fick order av min vän IngMarie att göra det.Kollade crpn.Den är inte så hög,men påverkad.Så då går vi "all in" och hoppas att inte magraset blir för brutalt.

Tog mej en vilopaus på en bio i dag.Det var guld värt!

Shopping i Queens

I dag gav vi oss av till Queens.Jennifer hade hittat ett redigt shoppingcenter som hon ville till.Först gick vi och handlade frukost och åt.

Sen bestyren som uppstår efter mat och sen i väg.När vi kom dit så öppnade det inte för än kl 11 och vi var där 10.

Det fanns ett Cheesecake Factory utanför så vi gick in.Och jag trodde det var ett rätt tråkigt ställe.Antagligen har man tittat för mycket på "BigBang theory",och Penny är ju inte direkt positiv till stället.

Men oj!Det var jättefint och hur mycket som helst på menyn.Inte bara cheesecakes utan verkligen en massa olika saker.

Jennifer köpte cheesecake och jag min stölle kunde ju inte låta bli,utan beställde "tatertots"...Friterade som potatisbollar med bacon och ost i..Med sourcream och en ostdipp.

Gick inte så bra.Men det gav sig efter ett tag så man kunde handla lite och slappna av.På vägen hem gick vi förbi "Shake Shack" och köpte med mat.

Jag förstår att det inte ska ätas sånt,men det är så otroligt svårt när man älskar att äta och den här stan har sannerligen mycket god mat..

New York

Då var man här igen.Lägenheten är helt okej,ligger i ett bra område och det är nära till en massa bra saker.

Tex ett bagelshak två minuter härifrån.

I går var man både i koma och speedad på kortison..Vi har på ett trevlig ställe som vi köpte mat på.Maten var jättegod,men efter ett par tuggor så är kroppen väldigt tydlig med att det inte vill ha mer.

Vatten vill den dock ha,hela tiden.Och det går bra att dricka utan att det blir smärtor.

Men detta med att  äta ger lite mer exotiska upplevelser kan man säga...

Fast det går bra så jag ska inte klaga.

Väntar på provsvaren,men det dröjer väl säkert någon vecka.Jag är glad och tacksam över att jag är här och fixade att åka hit.Sen får man ta en dag i taget och tänka positivt.

I dag har vi varit och traskat längs "High line" och varit på Chelsea Market.

Då var det tråkigt att inte kunna äta som vanligt,för det var rena rama himmelriket för någon som gillar mat som jag.Men nästa gång...

Efter det blev det lite lunch på nåt mexicanskt hak och sedan vidare upp till lägenheten.T-man har fått ett irriterat öga så han var tvungen att ta ut linserna.

Efter det drog de ut igen och jag bestämde mig för att stanna inne och ta det lugnt och vila.

Precis hur tråkigt som helst,men säkert behövligt.Jag tjänar säkert på det i längden.Vi har många dagar kvar..

Morgonmuffins som jag kanske åt en 

100-del av.Men go var den!

HighLine

Hit ska vi försöka ta oss i morgon.

Dagen innan

Ringde vårdcentralen i morse. Den sköterskan jag pratade med var rätt fundersam över varför jag ringde så tätt inpå en resa med mina problem.
 Jag förklarade då vad som hänt i tisdags och vips så hade jag en tid hos en läkare strax innan 14. Han tror inte jag fått i mig något som gjort mig sjuk, han är även säker på att detta inte är någon magsjuka. Han kände runt lite och sa som jag, att det antagligen är en del av min tjocktarm som inte är så nöjd med sin situation. Han skickade med mig ett gäng läkemedel som jag får anpassa efter behov och hur jag mår. Detta för att jag ska känna mig lite tryggare på resan dit och ha något att ta till om jag blir sämre där. Jag blir sannerligen glad när man träffar en läkare som förstår att man "förstår". Att han tog sig tid att lyssna på mina funderingar och farhågor. Sen fick jag lyssna lite på honom och så ordnade det sig. Tänk vad smidigt det kan vara i bland.
Iallafall tills jag skulle hämta ut medicinerna och en sort inte fanns på Styckåsen. Men hon var snäll och ringde Torget så de skulle lägga undan.
Jag åkte dit, bara för att få reda på att hon ringt till sjukhusets apotek, inte torget..

Nu velar jag omkring och funderar på vad jag ska packa.. Och hur mycket orkar jag dra på nu när jag inte är så pigg och har ont. Jag lägger ner lite allt möjligt.Får väl tvätta där eller köpa det som är absolut nödvändigt när vi kommer fram.
I-paden, mediciner, mobil,laddare, pass och plånbok är med. Det är huvudsaken.

Hoppas nu magen piggar på sig så man kan äta lite gött och onyttigt en dag eller så. Just nu vågar jag inget annat än att hålla mig till slaggfri kost. Har precis proppat i mig en näve kortison, kommer pratat ihjäl dessa två som ska åka med mig.
Hoppas boendet är bra, jag lär få tillbringa mer tid där än vad jag räknat med. Men huvudsaken är att jag försöker ta mig i väg. Detta kanske vänder på ett par dagar. Hoppas kan man ju iaf. Bara det onda försvinner så är jag glad. Nu ska jag ta mig en piggelin innan duschen.

Man slutar aldrig förvånas..

Detta kanske jag skulle ha sett annorlunda på om jag vore frisk, men just nu är jag så himla arg, besviken och ledsen över vad som händer. Jag fick i augusti en annan människas lön insatt på mitt konto.
Självklart väljer jag att ringa lön och informera om detta. Hon blev glad och skulle skicka en lönespecifikation som stämde samt en faktura för återbetalning av den felaktiga lönen. Hon berättar även att om jag inte hört av mig så hade de inte kunnat spåra pengarna...Att felet ligger hos dem och att hon är ledsen om det ställt till med besvär för mig. Jag tycker man ska vara ärlig. Det är bara pengar, jag kan inte bli köpt av pengar. Så enkelt är det. Att bara "ta dem" och inte säga ett ljud ligger inte för mig.
Snabbt som f-n kommer en faktura. Där stämmer inte beloppet, heller inte summan som dragits som avgår i skatt. Ringer och ifrågasätter, får till svar att hon som handlägger ärendet ska ringa upp mig.

Jag betalar fakturan, annars hamnar väl den på en annan instans och det blir problem.Det går 14 dagar och ingen har ringt. Tar kontakt och får till svar att hon som handlägger inte finns på plats. Jag berättar då mitt ärende och undrar om hon varit borta i två veckor. Det hade hon inte, bara i dag. Den andra kvinnan tittar på mitt personnummer och kommer fram till att jag:

1. Går på ett vikariat.
2. Ligger minus på lönen
3. Att jag avslutades nu i augusti och inte ska jobba där mer.

Inget av detta stämmer. Men hon står på sig och säger att så står det i datorn. Tjenare!Den datorn skickade för ett tag sedan 10.000:- för mycket till mitt lönekonto!!När jag faktiskt ryter till och säger att hon har fel och att jag inte ska belastas med stress, tro att jag inte har nåt jobb kvar, inte få lön i september plus onödigt arbete och dessutom inte bli trodd så vill hon inte vara en tredje person som "rotar" i detta utan vill att kollegan ringer upp mig när hon tittat på detta.Jag blir så trött.

Sen är jag ju inte frisk, magen är typ asförbannad för något jag ätit eller vad det nu kan vara.
Då ringer jag vårdcentralen.Förklarar situationen, vad jag jobbar med, att jag ska åka till Usa på fredag och att jag vill in för en bedömning, samt provtagning för att utesluta typ salmonella och kunna hjälpa kroppen om den behöver läkemedel
 Hon tycker inte det är bråttom, jag ska ju inte åka för än på fredag morgon. Hon tycker jag ska återkomma på torsdag om jag inte är bättre. Börja äta och dricka ordentligt.Låta magen jobba. Jag är nog bara matförgiftad eller har magsjuka.

Jag vill ju ha reda på vad det är, så att jag inte åker och jobbar med något som smittar, att jag inte sätter mig på ett plan och blir sjukare och måste söka vård där. Om jag är matförgiftad, vill jag ju ringa dit så de får reda på det. Men nej, någon bedömning blir det inte. Jag ska ringa på torsdag.Jag är ju ganska flexibel så jag kan fixa att hoppa in på labb och lämna prover om någon bara skickar remissen dit..Hittar de nåt på proverna så kan jag väl träffa en läkare då..Jag tror inte att jag har någon magsjuka, för då var den att jävligt dryg om den hållt låda sen i lördags.Det som gör mig så förbannad är att man ska hamna i händerna på en sjuksköterska som verkar ha tappat allt vad lyhördhet och empati heter.Och det går inte upp några som helst ljus när man informerar om sin sjukdom, arbetsplats och mediciner. "Det får medicinmottagningen ta hand om" fick jag till svar.

Och det kan jag tala om att de gjorde! SOM ALLTID!!Min Carin tog tid av sin redan rätt uppbokade arbetsdag och lyssnade. Sen sa hon samma sak som jag försökte säga  i går. Du ska till Verkstaden för en bedömning, de ska utesluta salmonella, speciellt eftersom jag jobbar på sjukhuset och hemma hos äldre utsatta människor, du har smärta, det ska kollas.Så tillbaka till Verkstan ska jag, och om smärtorna tilltar så ska jag till jouren.
Men det kommer inte hända, detta ska fixas på en VC.
Jag har ingen resfeber, jag är inte nervös över att vi ska åka på fredag. MEN! Jag vill veta om min kropp fixar att åka, om det är något jag kan göra för att hjälpa kroppen, känna mig trygg med att jag kan åka utan att utsätta andra för smitta/skada.Banne mäjj är det länge sedan jag var på ett så uselt humör!

Lite piggare

Man ligger i sängen och går ner och lägger sig i soffan. Jag är sååå uttråkad, men heller inte så pigg. Har varit feberfri i dag iallafall. Men värken i magen är kvar. Ser fram emot fredag.Även fast läget inte är det bästa. Hade varit skönt om man varit helt frisk, fast det kanske jag är på fredag.
Har fortfarande inte packat, är still så mycket som det går.
Orkar helt enkelt inte så mycket mer. Gick till postlådan förut och det var slitsamt. Men än är det två dagar kvar.
SAS har tagit ut ett par piloter i strejk. Kommer de inte fram till någon lösning på problemen så tar det ut alla sina norska piloter i strejk på torsdag.
Jajjemänn, vi ska flyga med SAS, och så klart från Oslo.
Det är väl bara att åka dit och hoppas på det bästa. Jag vet faktiskt inte vad som gäller om vi inte kommer i väg. Om man får tillbaka pengarna, blir ombokade eller hur det ser ut. Vi har rätt mycket bokat för en massa sparpengar.

Alltså jag förstår att vi blir ombokade eller får pengar tillbaka på själva resan,men allt annat...

Sjuk

Sjuk. Jag är sjuk...Perfekt så här ett par dagar innan vi ska åka till New York. Kände en otrolig trötthet i lördags på jobbet, blandat med lite frossa. Kom på att jag glömt tagit medicinerna och trodde det var orsaken. Drog med Mattias på en snabbsväng till Charlottenberg. Åt på The Corner, handlade lite småsaker och sen åkte vi hem. Jag somnade i bilen. Det händer aldrig..

Väl hemma hoppade jag i säng och såg på film. Såg fram emot söndagen och stalljour. Men se det sket sig. Klev upp halv sex och hela rummet snurrande. En vidrig huvudvärk hade jag också, men försökte få på mig kläder och ta mig ner. Inte roligt och inte komma på stalljour. Det är många hästar som ska skötas.
Efter en halvtimme fick jag ge upp och skickade sms till Mattias att han fick ringa Bibbi och tala om att jag var sjuk. Tog en temp 39 grader. God Natt!

Sov mest hela dagen. Vart nästan lite förbannad när jag var tvungen upp på toa för det ar så slitsamt. Ingen mat, bara festis...Men i dag mår jag lite bättre. Pyttelite feber men en totalt galen mage! Den gör ont och kräver att jag går på toaletten mest hela tiden..Jaja, febern har gått ner och jag kan duscha och borsta tänderna. En får vara glad för det lilla. Bara att ringa planerarna och sjukskriva sig de två dagarna jag skulle ha jobbat den här veckan. SKIT!

Hoppas verkligen att detta är över i morgon eller senast onsdag.Vill ju inte förgifta ett helt plan..

Hemma igen!

Det blev något konstigt med det andra inlägget. Gick tydligen inte att se. Vi kom hem i går med allt vad det innebar. Snidde har galoppsprungit halva natten, Frutt har skrikit i tid och otid i mitt ansikte och av Mattias fick jag en redig puss mitt i pannan någon gång i natt när han kom hem.
Tvättmaskin går för fullt och jag sorterar saker som jag köpt till mina när och kära.
Jobbet väntar kl 16. Tur är väl det😀

Sista dagen drog vi ner på LaRambla och gick i ett stort shoppingcenter. Om det tyckte vi inte. Jag kände mig instängt och ville ut. Så då bestämde vi att vi bara skulle gå ut och gå dit  näsan pekar. Och som vi gick...Men vi fick se mycket häftigt också. De gotiska kvarteren är hur vackra som helst. Och dessa trånga gränder som är som labyrinter. Jag är så nöjd med den här resan så det är inte klokt.
Vi funderar skarpt på att åka tillbaka nästa år igen.