Efter ett tag kom sorgen sköljandes som en tsunami.
Kunde inte röra mej,kändes som hela kroppen vart förlamad på en sekund.
Detta är nåt så fruktansvärt så det går inte att beskriva i ord.
Låg i sängen och bara grät.Fumlade efter mobilen och fick tack och lov tag på Bapis❤ som vet vad det handlar om och skrev precis rätt ord för att lugna mej lite grann.Men hon har också träffat döden och vet vad det innebär.Kändes så skönt att få tag på henne just då.Sen ringde Mattias och då brast det igen,men han bara lät mej gråta och snörvla och sa att han förstog och pratade lite.
Men fy f-n för dessa sorgskov som bara kommer som bomber och har sönder och gör så fruktansvärt ont.
Jag samlade dock i hop mej och åkte till Fia.Joel var hemma och efter 10 minuter med honom så satt man och skrattade igen.Något man trodde var omöjligt för en timme sen.Men man måste,måste kämpa,måste se sej omkring i bland.Och rätt som det är så finns det någon där som omedvetet fyller tomrummet med glädje och ordnar så att smärtan försvinner.
I det här fallet en 4-årig liten kille som jag älskar så fruktansvärt mycket.Som imiterar Pingu så man nästan kissar på sej av skratt,härmar mamma på ett bedårade sätt och tar varje chans att jävlas med sin storasyster❤
Tack Joelhjärtat!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar