Jag har levt med Mattias i 20 år. Vi träffades en utekväll på stan och det bara small. Efter det var vi tillsammans i stort sett dygnet runt.
Jag har verkligen älskat honom. Så mycket så jag ibland inte orkat andas.
Vi har stått pall för så mycket skit i vårt förhållande, just för att vi varit rädda om varandra.
För 5-6 år sedan ville han leva ensam. Han ville prova stå på egna ben. Jag förstod honom. Han flyttade från sin mamma till mig. Mitt liv kraschade totalt. Jag upplevde det som att jag bara föll hejdlöst. Smärtan var så hemsk så det går inte att beskriva.Så jag känner verkligen med honom nu. Och det är så hemskt att man har skadat en människa man älskar så.
Men som sagt mycket skit har det varit efter vägen. Föräldrar som härjat och gapat. Gått som Pac-manfigurer och svalt allt självförtroende, värde och integritet man haft. Gått in för att verkligen äga situationen, för att själva få hjälp med sin egen ångest och få sitt maktbehov uppfyllt. Och även fast man bett människor att backa, för att den som till slut blir lidande är just den människa som lider nu. Han som fan inte gjort något annat än varit dessa människor till lags. När vi flyttade isär fick jag ett samtal gällande min och Mattias ekonomi. Att jag inte hade rätt till det ena eller det andra. Hörde att någon sagt "Se till att göra dej av med den där". Samt att de gjort upp en "plan" om hur VÅRAN separation skulle gå till med hus, ekonomi och annat som blir. Sånt sätter sig på djupet.
Detta var ett år efter jag förlorade min allra bästa vän. Hon som var min tvillingsjäl i livet. Då dök en jag vet inte vad jag ska kalla denna, upp i oktober och talade om att jag skulle sluta gråta efter henne. Annars skulle jag bli inlagd på psyket. Hon var ju bara en vännina...Det var i oktober.Ähhva dog i april. Slängde ut denna, och hen har sedan dess varken bett om ursäkt eller hälsat, fast hen befunnit sig på gården.
Jag har verkligen försökt kämpa, försökt glömma, gå vidare och fokusera på mig och Mattias. Vi valde att försöka igen, men pratade aldrig om vad som drev Mattias till sitt beslut den gången 2013. Vi var heller inte isär någon lång period, utan sprang fort tillbaks till varandra. Var det av kärlek, rädsla eller att man ville tillbaka i sina gamla vanor.? Mitt hjärta var jättetrasigt, så för min del flög jag gärna tillbaka in i huset.
Jag har inte funderat på detta någon längre period. Jag har heller inte pratat med andra om hur tankarna har gått. Det har jag varit med om, och så illa vill jag inte göra honom. Det började rulla tankar under SwedenRock. Hur ensam jag kände mig, hur otroligt bra jag mådde i den miljön. Jag svalde all underbar energi och åkte hem. Jag kände hur jag riktig levde.
Mattias har inte gjort något fel. Och jag älskar honom för den han är och för det vi haft. Han kommer alltid vara den jag älskar, och kanske är detta ett beslut jag kommer ångra en dag. Men då får jag ta det då. Just nu är det så här. Smärta, ångest och känslan av att misslyckats. Men jag vet att vi kämpat! Fy fan så vi har kämpat. Mot dödsfall, för att hjälpa My, motarbetande människor, cancer, annan sjukdom, ekonomi och just för att vi är så olika. De finns de som tror att det är lätt för den som lämnar, men det här är något av det värsta jag gjort. Det gör så fysiskt ont så jag nästan kräks. Jag är så arg, ledsen och besviken att det blev så här. Men vad fan ska man göra?? Det enda jag kan tänka på är att stötta Mattias om han vill och på det sätt som går. Jag tänker inte lämna honom på de premisser som diktades upp för honom förra gången iaf. Han är älskad och min bästa vän.Punkt!Sen om han inte vill, då får jag respektera det med. För så kan det faktiskt bli.
Om det finns en annan?? För det lär väl en del undra. Svaret på det är ja.
Och det är jag!
Jag vill vara med mig nu. Jag har liksom tappat bort mig själv, och det är jobbigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar