Jag har haft det lite kämpigt ett tag. Eller rättare sagt, försök nu att föreställa dig att du ska i väg på en efterlängtad resa. Du har jobbat hela sommaren för detta och nu bär det äntligen av!
På ett eller annat sätt får du tyvärr i dej campylobakter. Detta sker antagligen vid ett restaurangbesök ,vi tror det iallafall. Detta sker lördagen den 9/9. Vaknar söndag 10/9, 39 i temp, buksmärtor och tarmarna dansar jitterbugg i nästan 4 dygn. Febern kommer och går. Egenvård, isolerar mig, försöker få i mig nog med vätska och slaggfri kost.
Kontaktar vårdcentralen med frågeställningen: "Vad har jag fått i mig?" "Jag tillhör en riskgrupp" "Jag vill lämna prover, dels för jobbet och för min egen skull, jag ska på en resa, fixar jag det eller ska jag avstyra, isåfall behöver jag ett läkarintyg. Är införstådd med att egenvård, det har gått för lång tid för att vara kräkarm.
Obs!Jag mår uselt, vill inte kräva vare sig uppmärksamhet eller dyrbar tid. Får rådet att åka, ska inte vara orolig, detta är bara en matförgiftning, jag kommer inte utsätta mig själv eller andra för fara.
Ring på torsdag om du inte blir bättre. Kräver då att det ska dokumenteras vad jag söker för, och frågar hur detta ska ordnas på torsdag när jag ska flyga fredag morgon.
Blir orolig, kontaktar medicin.Hänvisas direkt tillbaka till VC. Ringer onsdag,telefontiden är inställd.
Ringer torsdag, får en tid hos en läkare som förklarar att han kan inte göra en bedömning utan provunderlag. Hänvisar till samtalet på tisdagen. Han gör det han kan, skickar med lite trygghet i ett par burkar som ska kunna häva ett akut tillstånd. Ska söka vård direkt om jag insjuknar i feber. Får åka, ska ta det lite lugnt.
Kommer till New York efter lite buller och bång. Väntar febrilt på provsvar ifrån VC. Hör inget i från dom. Magkänslan är dock tydlig.Något är fel.Vi lever som om jag är en smittorisk, med allt vad det innebär.
Till slut rotar jag mig in på provsvaren och det är tydligt att det är något som är galet. Får detta bekräftat, då har halva veckan gått.Inget samtal från VC.
Får utmatningssymtom då det är svårt att behärska sig därborta och prioritera vila. Jag tappar hälften av synen på vänster öga ett par minuter ena dagen och en annan får jag kramp/kraftig smärta som strålar ut i ryggen och vänster arm.Här brister det i mitt egna ansvar och jag inser inte allvaret i situationen.Här vet jag inte att det är en bakterieinfektion.
Har ett medfött klaffel samt en svikt på hjärtat. Medicinerna är utsatt för någon månad sedan av en annan läkare. Jaja, detta är inte hela världen tänker jag. Jag ber om en tid på vårdcentralen för mina symtom och få tillbaka mina mediciner.Vilar och går vidare.
Kommer hem lördag och ringer VC på måndag morgon. Får en tid hos en hyrläkare. Blodtrycket är 140/88 vilopuls 88. Normalt ligger det på 100/50 och jag mår inte dåligt av det, har kanske en puls på runt 70. Hon tar ett ekg, tycker att detta ska följas upp.Men hon vill inte sätta in mediciner, utan det ska den läkare göra som satte ut dem. Får rådet att kontakta sköterskorna igen för ny tid.
Hinner inte ens fråga om provtagning för att kunna återgå i arbete.
Ringer sköterskan och får till svar " Men du har ju varit hos doktorn i dag, då förstår du väl att du inte kan få en ny tid"
Talar om att jag blivit hänvisad av en läkare. Hon återupprepar samma sak, och ifråga sätter varför inte den läkaren jag varit hos satt in mediciner. Förklarar att det är lite mer bakom den här historien och att jag vill ha en tid för att reda ut hur allt detta kunde hända.
Får frågan "Kan inte Utbult ordna" Nej, han är ingen distriktsläkare. Här är tålamodet slut. Ska jag inte kunna få en tid, jag känner mej kränkt, nedvärderad, totalt dum i huvudet rent ut sagt. Jag är helt slut efter den här persen! Avslutar med sköterskan som inte vet när hon kan ringa tillbaka och måste kontakta läkaren.
Nu är jag så arg så nu ringer jag enhetschefen och ifrågasätter när det är dags att dra i bromsen, hur mycket ansvar ska jag ta som patient och vad är det för bemötande? Samt varför jag ej blivit kontaktad, uppföljd och lyssnad på?Hon svarar exakt som en chef är tränad att göra och ska kolla igenom hela historien, kontakta personalen och återkoppla.
Det går en stund innan sköterskan ringer upp. Hon förklarar allt så ordentligt utifrån hennes situation. I ifrågasätter "om jag inte förstod" "att jag kunde lugnat mig innan jag gick vidare" "att hon nu sett till att vårdadministratören skrivit ut läkarens diktat akut" "Du ska ju till Björn Martinsson i februari för uppföljning ang dina hjärtbesvär" "Du ska ju till Utbult i februari" "Kan inte medicin ta detta"
Svarar då, läkaren jag var hos ville att detta skulle följas upp, jag ska isåfall ha en remiss.
"Ditt tryck är heeeeeelt normalt!" Jag säger nej på den, men hon talar om igen att det är helt normalt..."Du går ju hos Sisask, men han har ju ingen tid för än långt fram, blir det bra om jag ber honom ringa dej på torsdag. Så jag ska behöva dra detta igen???På telefon???
Här tar det slut på energin för mig, här lägger jag mig platt och avslutar.
Ingen har ännu hört av sig från vårdcentralen.Utbult har jag fått tag på ,8 minuter senare har jag en ordination på medicinerna, en suck och ett beklagande att jag behövt gått igenom detta.
Men som sagt detta är min sida av den här historien.Jag är fullt medveten om att man hör det man vill ibland, jag är sjuk och har noll tålamod. Jag har förståelse för att sköterskorna har någon som hoppar på deras huvuden. Det är den som hoppar som ska ta ansvar för detta. Det sken så tydligt igenom att vår kommunikation brast, att det blev missuppfattningar, att hon blev trött på mig och jag på henne.När jag sedan läser i journalen så får jag nästa chock "patienten är forcerad, jag förstår inte vad det är hon vill"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar