Äntligen hemma

Då var den usla gallblåsan vräkt, tillsammans med sina usla stenar kan di nu ligga och skämmes i någon skräpkorg i Karlstad.Allt har gått bra, blev lite vissen när jag kom upp på avdelningen, kräktes, syrsatte mig lite dåligt och blev kallsvett.Inget nytt för mig, blir så varje gång jag blivit sövd.
Doktorn blev rädd, men jag försökte prata med dem om vad som hände och att de fick stilla sig lite. Men jag förstår dem också. De var rädda om mig.
Kom dock en undersköterska som så klart talade om att "hon sett värre" och att jag "inte var i det sämsta skick hon sett". Henne bad jag lämna rummet och aldrig mer komma tillbaka.
Jag förstår att andra mår och har mått sämre än mig, men just då var det så otroligt, otroligt oviktigt för mig att veta det. Sen tolkar jag det som att jag inte är så sjuk utan typ ska rycka upp mig och gå på toaletten. Och tänk de som lyssnar på en sådan människa, kämpar sig upp på toaletten och blir liggandes där på golvet. Jag vägrade gå dit, det finns faktiskt toalettstolar på hjul!Man känner sin kropp och vet när man kan gå utan att det ska behöva finnas risk för att man ska ramla.

Hur som helst så har iallafall allt gått bra. Äter två sorters antibiotika, så allt smakar antibiotika..Och får ta fragmin, och alvedon. Nu ska det bara bli bättre! Går här fram och tillbaka så man rör på sig. Fast det lättaste är så klart att ligga still framför tvn, men icke!Hjärtligt tack till  mina två underbara bröder och mina vänner som hängt med via mobilen på sjukhuset. Och göbben som skjutsat och hämtat och fixar allt det praktiska. Det har varit gött med sällskap och omtanke.