De varnar för storm.

I dag fick jag sms från elbolaget om att det finns risk för att det blir en ordentlig storm. Att vi ska bunkra vatten och ordna lite andra saker, då de inte kunde garantera att de skulle kunna leverera ström. Kul! Men det är bara att gilla läget. Tycker det stormar mest överallt nu. Massor att göra, massor BLIR gjort, massor kastas på mig, massor planeras och struktureras.

Så är det att leva. Man får ta skit, kritik, beröm, belöning och en å annan Twix som kommer flygandes genom köket.

Kom på den briljanta idén att gå ut och äta med lite vänner. Spikade datum och började se fram emot detta. Det jag inte kom i håg (märkligt nog) var väl att jag ska operera foten i början på oktober. Det kanske inte är möjligt att gå ut och äta typ 3-4 dagar senare.Antagligen inte.

Förtränger kanske? Hela min kropp protesterar. Och huvudet med kan jag villigt erkänna. Det är inte roligt när man hamnar i en situation som man inte kan ta sig ur. Och sedan att min hjärna inte verkar fungera på rätt sätt är också jävligt irriterande.

Det är ju inte så att de i Karlstad är ute för att skada mig. De kommer se till så att jag antagligen kan börja springa igen, stå på tå, sitta på huk, kunna få bättre balans när jag rider, slippa smärtorna som är vidriga, förhindrar mer slitage på resten av kroppen osv.
Det enda jag tänker på är att jag måste vara så jäddra still i flera veckor. Att jag inte kommer kunna rida, träna och jobba.
Va faAn!
Undrar vad en sådan operation kostar? Jag kan inte säga att jag är direkt rädd inför ingreppet heller. Det är inget komplicerat, den görs ofta och med en säker metod. Klart det inte kommer bli kul att höra när de sågar och knackar. Fast jag kan säkert få en infart där de kan spruta in lite discopulver och annat gött. De lär ju ska sätta en del härliga sprutor i benet innan. Jag vill inte bli sövd.För mycket risker med det. Visst bli de tvungna så får de göra det, men inte annars.

I kväll ska jag till Roger och äta tacos. Kommer bli så nice! Vi vränger och äter, sen löser vi problem, går igenom en massa musik, sen slutar vi prata med varandra, sen hamnar vi i skilda rum och gör olika saker, sen åker jag hem. Underbart när man kan umgås så.
Jag är så glad över att jag har den relationen med mina bröder.

Och denna utbildningen jag håller på med då??Hur kul är inte den! Jag älskar den.Men uppgifterna är lite trixiga och väldigt mastiga...Och jag som ställer så höga krav på mig själv får ju då såklart slita som ett djur för att få i hop det. Finns så många olika vägar att tänka när det gäller patientsäkerhet. Och så ska man ge exempel. Jaru! Det finns kanske en miljon. Vilka är de bästa??
Men jag försöker förstå vad de vill ha. Svårt också när man inte fått någon återkoppling än. Har hört från en annan som läser, att på den utbildningen har de 15 dagar på sej att återkoppla. Så det är väl bara att köra på och hoppas på det bästa.
Fan vad det regnar!