Vilka saker det finns där uppe!
Det var väldigt roligt och träffa dom i klassen också,nu är det inte länge kvar tills vi är färdiga.
Sista besöket var på akuten,där var det pådrag.Och precis när vi skulle gå så stod jag på tröskeln in till rum 4.Tittade in men vågade inte gå in.Men när jag började gå träffade jag den sköterskan som följde mej den dagen....
Då kände jag mej tryggare och kunde då berätta att jag stog där som en stölle på tröskeln och ville gå in.Att jag vill att det rummet ska bli ett "vanligt" rum igen.Inte det rummet där hon låg,där jag tog avsked,där jag dog själv lite grann.Jag fattar ju att det alltid kommer vara ett speciellt ställe.Men jag vill stoppa in nya bilder,nya minnen.Försöka jobba med det som gör ont.Hon lät mej gå in,lät mej registrera att Ähhva inte är där,pekade på kläderna på golvet,att det inte var hennes ,det var inte hennes plånbok som låg i den blå plastbunken.Direkt när hon såg att det blev jobbigt så sa hon:Titta på kläderna,titta på rummet.Och precis då kommer en människa som gått igenom samma helvete som mig in genom dörren.Med en patient som lever ❤️ Då säger hon :"Titta på Anki nu,nu är hon ditt första nya bra minne av det här rummet.Behåll det,nu måste vi stänga dörren"
Kanske låter som man är helt stöllig,men detta är mitt sätt.Mitt sätt att arbeta med sorgen,saknaden,smärtan och ursinnet.
För det måste man!Det är en del i att gå vidare.Henne går jag aldrig ifrån.Men allt kaos,smärta,ursinne och annat dåligt vill jag lämna bakom mig.
Och i dag fick jag hjälp att ta ett stort kliv framåt, och det klivet fick jag ta med den människa som tog emot mig i dörren kl 11 den 26/4 2012. Av alla sköterskor som är där och jobbar så fångade hon mig igen❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar