Just detta fick jag göra i fredags. Min kompis Ronja fick i går galoppera vidare rakt ut på de vackraste ängarna.
Jag visste att det skulle göra ont och bli jobbigt, men inte så här jobbigt. Jag vet liksom inte vart jag ska göra av mig i bland. Och det jag borde tänka på är att hon nu har det bra. Detta var det som var bäst för henne.
Hon är smärtfri och hade levt ett bra liv. Men det är jobbigt ändå. Jag vet inte hur det gick till riktigt, men rätt som det var hade hon totalt tagit över mitt hjärta och att inte träffa henne på ett par dagar var tråkigt och jag saknade henne. När jag tittade på henne började jag oftast skratta...Hur ont kroppen än har gjort och hur mycket man än hade i skallen när man kom så försvann det bara man fick ögonkontakt med henne. Mjuka, varma, underbara snälla och lite galna Ronja.
Att stå och borsta henne tills hon ibland somnade var så rogivande. Säga hej när man kom och få ett hej tillbaka💖Och så roligt det var att säga/låtsas att man inte hörde, så att hon gnäggade högre... När man ville busa lite mer så stannade man upp vid hennes box och såg fundersam ut, sen gick man vidare..Då började hon sparka i boxdörren.
Eller när man stod lutad mot boxväggen och pratade med någon och man kunde känna hennes andetag värma i nacken..
Hur många tårar kan man fälla för en häst?? Som vårfloderna i Norrland flödar mina.Det var hon värd.
Tack Momma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar