Här skulle köras bilbana,stekas pannkakor och leka.Men det sket sej direkt då den lille sov när jag kom.Efter 1,5 timmes väntan så vaknade Joel.
Att prata med en 4-åring är riktigt roligt,och han är så härlig.Vi körde bilbana och åt pannkakor i omgångar.Han har så mycket roligt och berätta den gossen.Väl hemma tog jag en dusch och blev serverad mat.
Vi pratade en del under maten och i dag pratade om min allra käraste Ähhva.Det brukar för det mesta gå bra och prata om henne.Men inte i dag...
Jag rusade från köksbordet och upp i sängen,sen kom ångesten,saknaden och smärtan.Det känns som man ska går fysiskt sönder,den värsta smärta jag någonsin upplevt.Kommer det någonsin bli lättare?Ska jag vara såhär resten av mitt liv?Hur går andra vidare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar