Fia kämpade tappert mot sin sjukdom,
men till slut gav kroppen upp.Livet är så jävla orättvist!Fia var en bra människa,omtänksam och rak.Tyckte hon inte om nåt så fick man reda på det,och var det åt andra hållet fick man veta det också.
Hennes ögon var fantastiska,dom riktigt lyste.Alltid stog hon med fötterna som Charlie Chaplin och man höll på och skratta ihjäl sej när hon skrattade.Det liksom kluckade i henne.Hon var modig som få på många sätt.
Trots hennes sjukdom var hon ett stort stöd för mej när min Ähhva försvann.Vi gick långa promenader och vädrade en massa känslor om döden och livet.
Hon hade frågor,och jag försökte svara henne så gott det gick.
Jag var lyckligt lottad som fick den tiden jag fick med Fia,min favoritkärring.
Hoppas hon är på ett bättre ställe nu,smärtfri och såklart snyggast.
Och att det är strängeligen förbjudet att vara sjuk eller må dålig.
"somliga säger att vi lever i evighet
fast döden är det sannaste som dom vet
andra säger att lyckan finns i ett ögonblick,fast dom aldrig hann ifatt det dom fick" C. Vreeswijk.
Mina tankar går även till "hennes bästa",
"den godhjärtade" och dom övriga som lider av denna enorma förlust.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar